Historier inspirerade av skogen

I skogarna kring Vissefjärda aldeles på gränsen till Blekinge  berättas det om jättar som en gång levde och verkade  här. Visst är det fantastiskt att sådana skrönor än i dag lever kvar. Kanske är det för att anekdoten är så starkt förknippad med Antamålarör och klockstenen om den lever kvar. Antamåla rör ett berg av stenblock som vi idag vet att inlandsisen lämnat här. Förr försökte man hitta förklaringar på märkliga naturfenomen med hjälp av anektoder. 😊

Tyvärr finns inte så många kvar. Man kan ana att vissa stenblock eller formationer nog måste ha triggat folks fantasi i alla tider. Men de historierna har försvunnit under tidens gång.

Trist tycker jag, men med hjälp av det jag ser i de inspirerande skogarna och byarna under mina promenader kommer jag på nya, alldeles egenhändigt påhittade anekdoter som har sin grund i historien om Antamålarörs jättar till exempel. En vacker dag berättar jag den för er här.

Till dess får ni hålla till godo med mina egna historier

Åsa Halin, Vissefjärda

 

Vissefjärdas snälla Jätte – ”Jätte-Snälle”

Idag bor här en jätte som är vänlig och väldigt skygg. Hans namn är ”jätte-Snälle” och han är ofantligt gammal”. Han skaffat sig en magisk mössa och rock som smälter in med stjärnhimlen. Därför ser man honom sällan.
Någon gång träffar Hare på honom bortåt Torsjö där han bor. De är mycket goda vänner Hare och den snälla jätten, och de brukar skratta gott åt jättens stolliga historier från förr.
-då tror vi i stugorna att snöplogen kör förbi förbi och bullrar och väsnas.

Jag ska vid ett annat tillfälle berätta hur Jätte-Snälle en gång hjälpte en fattig bonde med stor familj bortåt Krukö att få ordning på sin steniga åker.

Bockabovätten  och hon från Träknivsmåla

I Bockabos skogar går gamla vackra murar ”kryss och kors” som man säger här i trakterna genom trädplanteringarna. Det vittnar om ett annat landskap för många, många år sedan. Där mötte jag en liten jäktad vätte som kilade på de mossiga murarna. Jag blev förstås lite överrumplad att se denne lille gröne gubbe springandes på muren. Så jag stod väl mest och gapade.

Så vände han på huvudet mitt i steget och skrek liksom över axeln. Men häng med här nu då Åsa, så ska jag visa och berätta!

Jag blev liksom lite överrumplad och när han väl försvann bak en gran som hängde över muren så tänkte jag att jag nog sett i syne i alla fall ? Jag vandrade lite omtumlad vidare. Men historier började spinnas…

På hygget bortåt Gajemåla hördes en tupp som gol gång på gång… Och historien om Vätten från Träknivsmålas goda vänner rullades upp.

Hönsfamiljen i Gajemåla hade en god vän,  Vätten i Träknivsmåla.

Vätten från  Träknivsmåla träffade inte hönsfamiljen så ofta, men när de väl sågs var det som om det var igår tyckte de alla. De hade känt varandra så länge.

Gammel-räven och Stam-luringen

Så tänker du nu att” hurijössenamn känner de två varandra?” En vätte från Träknivsmåla och hönsen i Gajemåla. Men en vätte blir väldigt, väldigt gammal och har så många vänner och Träknivsmålavätten brukar få lifta med den flinka räven ibland. Han har nämligen kusiner i Kammarbo och de brukar stafett-springa så vätten kommer fram i tid. Det tycker dom är skoj. Så får de höra lite skvaller från Träknivshållet samtidigt under språngmarchen.

Gammel-räven i Kammarbo är dock lite disträ, och när han träffar på en ”stam-luring” så brukar han ibland glömma bort sig för de är ju så trevliga och roliga. En stam-luring kan vara svår att se.

Deras buskiga ögonbryn och mustascher gör att man lätt tar dem för buskiga, taggiga och lavbevuktna grenverk. Går du förbi stannar de upp i sin mimik och glor stint framför sig, som om den inte fanns. För de vill inte prata eller bli upptäckta och kanske svara på en massa komplicerade frågor. Speciellt inte av räven som busk-luringen tycker är så jobbig då han gärna vill prata.

Finner de på varanda sitter de och väntar ut varandra och till sist måste Busk-luringen i alla fall fråga vad räven vill. Då tycker räven att han vunnit den roliga leken och skrattar gott ända tills han minns att han ska hämta vätten hos hönsen i Gajemåla.

 

Slottsmusen i Träknivsmåla

För den lilla vätten i Träkniv är ganska ensam nuförtiden för de flesta i  Träknivsmåla har alla flyttat. Endast musen i ladugården bor kvar. Hon har blivit lite högfärdig då hon tycker att hon fått ett slott alldeles för sig själv där i ladugårdens källare. Hon brukar sitta i fönstret och vänta på vätten för de tycker mycket om varandra trotts olikheterna och brukar dricka varm choklad tillsammans och skvallra lite om vad som händer i trakten.

En del vättar är ju inte några muntergökar precis.

En del vättar är ju inte så muntra av sig. Ganska buttra och lite missnöjda hela tiden. Men bra , trogna och pålitliga vänner är dom som vätten i Stolpabäck. Förra julen fick husmusen sockor och vantar i samma färg som vättens.
De hade vätten stickat själv trotts att han inte är så väldigt bra på att sticka. Själv tyckte han att färgen var fel, de blev stora och stacks lite.
Men husmusen var nöjd och glad och stolt över sina fina sockor och vantar.

 

God jul allesammans

önskar

Åsa Halin, Vissefjärda, Småland

 

 

akvareller, anekdoter, Åsa Halin, berättelser, Emmaboda, jättar, saga, Sagor, Vissefjärda

Kommentar

Kommentarer inaktiverade.