Skip to main content

Om berättandet, berättartradition, sägner och folktro

Jag fick en bok av några lärare jag berättade sägner för. När jag öppnade boken stod där skrivet ” Tack Åsa för att du för berättartraditionen vidare”. Jag blev så glad och så rörd. För det är det jag vill. Jag är ingen historiker. Jag är intresserad av historien och jag är en berättare

De gamla historierna och sägnerna.

Jag vill ge röst åt de gamla berättarna i folklivsarkivens nedteckningar. Ja som PG Pettersson född 1863, Troxhult, Folke, Kajsa Bogren, född 1855 i Klippingsbo eller Kajsa ”Walbärg” som var född 1796 från Vissefjärda, Sofia Mård född 1896 Sillhövda eller  Ankarring född 1835 som både berättade och gav upphov till berättelser minsann. Men där finns många, många fler

Berättar aftnarna

Ibland, ja inte alltför sällan ser man skepticismen hos deltagare under berättar aftnarna och guide turerna.  ”Sägner och folktro”, fnyser man – ”Sånt gammal skrock och hitte på”.  Tänk att man trodde på sånt. Man lutar sig tillbaks i stolen, som för att visa ett avstånd, och rynkar skeptiskt på pannan.

”Jag bara följer med- är inte intresserad” och ”jag har hört det där förr”.

Andra sorlar förväntansfullt

Så börjar berättandet…Efter en stund slappnar man av och låter sig dras med in i historiernas värld. Man skrattar och efterhand ser  vissa ut att njuta,  någon lyssnar intensivt, nästan gapandes, andra ser fundersamma ut,.  Några mumlar sinsemellan- för de minns nåt. Något för länge sedan, som man glömt bort, tills nu. Någon ler, kanske blundar, vissa tittar fortfarande generat bort.

Berättelserna virvlar vidare

Om spelemän och näcken, drakguld, kvinnan som fick besök i sin lilla, lilla stuga av… trollen. Jäntan som förföljde lindormen ut i hagen, mannen som utmanade Tor själv, jättarna som grävde Lyckebyån och Mörrumsån med bara händerna för att vinna jättinnans gunst. Om kyrkklockor som gått i sjön och hur man får upp dom utan att prata.

Någon rynkar pannan och en annan ser förundrad ut. Vissa är långt, långt bort. Kanske åter med barndomens berättare.

Den gamle mannen som såg så trött och frånvarande ut har plötsligt lyst upp. Han minns något för länge länge sedan. Det hade han glömt. Ler för sig själv eller vill berätta för mig.

I pausen skattar man och diskuterar, för man inser att man hört vissa sägner, eller varianter av dem. Vem var det nu? Farmor kanske som berättade så bra. Man skulle skrivit ner, Ja det skulle man gjort.

Man har hört nåt liknande. Någon sitter och funderar för plötsligt minns man ett barndomsminne man glömt men vill greppa tag i igen. leenden.

Det är rent magiskt, brukar jag tänka hur många väcks till liv av sägnerna och berättandet. Hur minnen kommer till en och man skiner upp.

För mig är det viktigt med berättartraditionen

För mig är det också vår historia, din och min. Detta var vad våra förfäder underhöll sig med en gång. Detta är också vad många hade att förhålla sig till- det man trodde på i brist på forskning och vetenskap. Man kan ana genom historierna vad som var viktigt för människorna i stugorna en gång. Jag brukar tänka att vi får vara lite förlåtande, inte hånfulla, för det var annorlunda då, en gång.

Jag läste en nedteckning om Glosot (glypsoat, glosoa) Ett smålänskt vidunder.

Ja ni vet monster suggan som rymde till skogs och kom tillbaks som en jätte monster sugga. Alla som vet vad det är för ett vidunder ställer sig nu med benen i kors. (Gissa varför !) Den kan såga dig mitt i tu men också ta med dig på en ritt, rätt ut i skogen, långt, långt bort.

Märkligt att skrämmas med att bli medtagen bort i skogen på det viset- som om det var det värsta som skulle hänt. Visst är det?

Men så… tänker jag mig tillbaks… kanske 500 år i tiden. Att komma vilse, kanske träffa folk som inte visste vem man var eller var ens gård låg! Ingen gps, ingen mobiltelefon…

Hur tog man sig hem?  Det måste varit mardrömslikt. Som att komma vilse i rymden.

Så ja… Glosoan var nog otäck och man förstår att människorna en gång hade ett annat sätt att förhålla sig till saker och ting. Och att rädslorna var andra än de vi har idag.

Att läsa mellan raderna

En annan sådan insikt var pigan som förklarade att Lindormens huvud var som mellan tummen och lillfingret på en vuxen mans hand. Vilket märkligt sätt att förklara ett mått. Men ändå förstår man så väl. Så slår det mig att måttsystemet inte fanns, i alla fall inte för henne. Men behovet att förklara ett mått fanns.

En läkare som fick tjänst långt ut i ödebygden skrev hem att det var svårt att förstå människorna som sökte hans hjälp pga den breda dialekten men också för att man inte kunde förklara problemet. Man hade inte orden helt enkelt. Så blev orden som tex.  armbåge, övre bröstkorg, vrist, höft istället helt enkelt: arm, mage, fot och rygg.

Färger blev kanske helt enkelt ljust och mörkt.

Jag tänker sedan också på vikten av kommunikation och skolgång .

”Hocus pocus, fili ocus”

Innan vi blev protestanter var hölls predikan på latin. Kyrkorna var utsmyckade med målningar, silver och guld.

Så ville Gustav Vasa nå ut till folket med propaganda och ta hand om kyrkans rikedom. Så vi blev protestanter. Nåt som inte Småländske Nils Dacke (för övrigt född här utanför Vissefjärda)  bland andra inte var så förtjust i. Kyrkan var då  vackert smyckad med sånt som sockenborna givit den under århundraden. Men den var säkert också högtidlig och mystisk. Mässan skedde på latin och man kunde ju inte ha förstått så särskilt mycket, tänker jag.

Så när prästen korsade sig och de som gick nattvarden och sa ”Hoc est enim corpus” (detta är min lekamen ) och ”…filioque” (sonen…) så lät det som en riktig trollformel bland åhörarna. En magisk formel med mycket innebörd.

Så tog man det med sig och  ”Hocus pocus, fili ocus” så blev det en trollformel och som man svingar sitt trollspö till, minsann. Ja, Du vet.

Man anar hur magisk, och mystisk man måste tyckt att kyrkan var. Säkert bland det vackraste man sett, med målningar som vittnade om både otäcka och vackra händelser, vackra tyger, ljus och skulpturer. Prästen som talar högtidligt och mäktigt magiskt på det obegripliga språket. Tror jag det, att man blev arg när Vasa tog ifrån dem allt detta vackra och märkvärdiga.

 

Man skönjer människornas värld förr. Det är intressant tycker jag.

Men så glömmer man den folkliga historien. Din och min. Om berättartraditionen i stugorna. Underhållningen. Så glömmer man att frågorna ställdes även då, långt innan forskning, vetenskap och kunskap  nådde ut i stugorna. Men frågorna fanns där likväl, och man svarade bäst man kunde.

 

Citat från berättaraftnar, berättarvandringar och guidningar

”Så målande berättat”, ”Man tas med till en annan tid”, ”Bra med röstförstärkare, äntligen hörde jag en hel guidning utan att anstränga mig”, ”lagom tempo på vandringen”, ”vackra bilder”, ”fler längre sägner”, ”Plötsligt minns man berättelser som man hörde som barn”, ”Inser att jag glömt många sägner, tack för du gjorde dem levande igen”, ”så roligt att höra”, ”mysigt med sägnerna”, ”Förklarar tydligt”, ” underhållande”, ”Jag hade kunnat sitta hela natten och lyssnat”

och sist men inte minst

”Inte visste jag att jag var intresserad av sånt här”

Har Du hört mig berätta eller gått med på berättar vandringar. Skriv gärna en rad här nedan, eller ett mail för den delen.  

Jag berättar vidare, samlar historier och läser och söker. Vill du höra mig berätta? Kontakta då mig. Jag berättar gärna både under en vandring, i en lokal eller på en buss.

Klicka här för hur man bokar

Hälsningar

Åsa Halin

Och du om Du gillar. Skriv då gärna en rad här nedan. Kanske du hört mig berätta eller gått med på en berättarvandring. Du kan hoppa över fältet för hemsidan och du skriver såklart anonymt.

Åsa Halin, Åsa Halin guide, berättande, berättarafton, berättare, Emmaboda, folkliv, folktro, guide, sägner, sagobättare, sagorberättare, Vissefjärda