När frosten nöp i gräset- Då kom en man vandrandes

När höststormarna mojnat och lämnat alla färgglada löv på marken. Då kom frosten och med den den lille mannen vandrandes nedför byvägen. Han kom varje år vid samma tid med sin lite framåtlutande gång, gråklädd och med lådan på ryggen. Uppsynen var bister. Jo, nog var det så att barnen tyckte han var lite otäck. Han log sällan. Man visste inte vad han hette och inte heller varifrån han kom- men då han vid sällsynta tillfällen talade kunde man skönja en sjungande lite exotisk melodi.

Trots sin bistra uppsyn blev han alltid vänligt bemött och inbjuden i de ensliga stugorna. Man visste vem han var, men ingen hade vågat fråga om namnet.

När han efter en stund suttit på pallen vid elden och värmt upp både fötter och de stora händerna.  Så vände han sig om och med ryggen värmd av elden och ansiktet mot de samlade i stugan så tog han fram fiolen ur lådan som han burit på ryggen. Husmor hade bjudit på kvällsmat, lite tunn välling och en bit bröd. Det hade smakat bra och värmt skönt i de trötta lemmarna. Han tittade på människorna och blickarna som utbyttes talade sitt tydliga språk.  Han var inte en sån man språkade med. Han hade liksom inte orden- blev illa berörd. Istället satte han fiolen till hakan och drog ett drag med stråken. Han tog ett djupt andetag och så… spelade han.

Jo de hade ju hört honom förr. Han var som en trollgubbe med fiolen. Så fort man hörde de stråken mot strängarna var det som tankarna virvlade i väg. Man var bland trädtopparna och stjärnorna. Dansade med älvorna på gölen.  Flög förbi grytet där grävlingarna bodde. Fötterna började röra sig i takten, händerna trummade, man hade slutit ögonen. Till och med barnen drömde sig bort, de log, minstingen somnade där i farmors famn.  Det var rent märkvärdigt hur han kunde liksom förtrolla en den där gubben.  Ibland måste någon resa sig och dansa några steg. Man blev liksom glad i hela kroppen.

Jo de hade nog hört om danserna då han och de andra musikanterna ibland spelat. Man hade dansat och roat sig … det gick liksom inte att sluta. Var det inte märkvärdigt, ja rent okristligt det där?

Hade man inte hört om den där spelemannen – Ja, var han inte norrman? Han hade kommit till Vissefjärda och man hade bjudit in att spela på kalaset på prästgården. Tänk att till sist hade alla dansat och stollat sig. Man hade liksom förlorat sin egen vilja tyckte man. Stycket hette Elvadansen. Den ville ju alla höra. Men han glömde sig… eller så gjorde han det med vilja -Han spelade för många verser! Det sades att stycket lärdes ut av ett väsen borta vid korsvattnet. Ja både spelemannen i Troxhult och Pelle Rör i Torsås hade ju varit där och bytt fioler, det hade man ju hört. De hade bytt fioler med näcken själv, minsann. Med näckens hjälp hade de blivit de allra bästa fiolspelarna som man kände till. Hur hade det annars gå till att bli så okristligt duktiga spelmän.  Troxhultarn var också den ende som fick spela för älvorna vid Transjön om Midsommarnätterna. Men så hade de också fått lära sig Elvadansen också.

Den var så sprittande dansvänlig den där dansen men spelade man för många verser i Elva dansen så var det som förgjort. Man kunde liksom inte sluta dansa. Och spelemannen kunde liksom inte sluta spela. Stolar och bord började tillsist röra på sig och tänk… i Vissefjärda var hela kalaset i prästgården på väg att dansa ner i Lyckebyån, minsann. Vilken tur att förtrollningen släppte innan alla gått i fördärvet där i det svarta, kalla  vattnet.

Vid sådana tillfällen hade många kalas slutat med att någon till sist ryckt fiolen ur näven på spelmannen och knäckt fiolen över knät.

Spelemannen vid elden i stugan spelade en vemodig melodi. Alla var ute på irrvägar i sinnet där vid den varma brasan. Man drömde sig bort och njöt av de vackra tonerna. Så tystnade musiken. Tänk så magiskt- Att få höra så vacker musik där i den ensliga stugan. Det skulle man leva på länge och alla hade gjort sina egna resor i sinnet.

Mannen lade omsorgsfullt och försiktigt ner sin fiol i lådan igen. Han lindade in den i det vackra tygstycket han en gång fått av sin käresta där hemma på ön mellan Finland och Sverige. Det var många år sedan nu.

Husfolket och spelemannen önskade varandra god natt och man slumrade till i stugan i skenet från glöden i spisen.

På morgonen var han borta igen. Hade han någonsin varit där? Kanske det varit en dröm?

Han begav sig alltid iväg innan frågorna kom. Många hade försökt knäcka hans fiol i tron att den varit förtrollad. Som om man liksom måst skylla på nåt för att man haft lite för skoj och dessutom inte velat sluta. Det var nog inte riktig kristligt det.

Han älskade sin fiol, det var den som var glädjen i hans liv. Han kunde liksom inte tänka sig ett liv utan fiolen. Ibland tog han fram den där han gick i skogen och spelade för ekorrar, fjärilar och rävar.

Han längtade till sommaren och midsommaren- då kom han tillbaks igen, men det visste inte folket i stugorna och byn. Då hade han en inbjudan att komma till näckakällan där nedanför Gastakullen invid Kyrksjön för att spela med Näcken för älvorna och källrået. Men det var en vinter kvar tills dess. Han gick vidare på mossiga vägar genom Smålandskogen.

Skriv gärna en rad här nedan på inläggsfältet. Skriv ett komma eller kryss på fältet för hemsidan tex. Så känner jag mig peppad att skriva mer.

Text och illustration: Åsa Halin

älvor, fiol, magiskt, sägner, skogen, Småland, speleman

Kommentarer (7)

  • Underbart, så fantastiskt fint berättad historia Åsa! Tack för det, du gjorde min lördagsmorgon!❤️

    • Åh så glad jag blev nu☺️Tusen tack och vad kul att jag fick sitta med vid frukosten denna lördagsmorgon❤️
      Hälsningar
      Åsa

  • Känns som att bli återkallad till den tiden. Jag såg mig sitta där i stugan och höra honom spela. Tänk hur tiderna förändrats och det är ändå inte så länge sedan. Det var verkligen fint att läsa nu i tidig morgonstund! Nu skulle min farmor liksom så många kvinnor på den tiden tatt lyktan i handen och gått ut till den mörka lagårn för att mjölka. Tack för din intressanta berättelse!

    • Hej
      Tack för återkopplingen och att jag får vara med dig där vid morgonkaffet. Det finns fler att berätta och det känns så roligt och motiverande när jag hör att någon läser och tycker om.
      Tack ☺️

  • Ann-Sofie Mattisson

    Å vilken fin berättelse. Så mysigt och trollskt. Man drömmer sig verkligen bort.

Kommentarer inaktiverade.