Rapport från ateljén – Berg, rymd och vidder

Hejsan

Så har våren kommit, visst har den väl det?  Det känns härligt på alla sätt och vis. Även i år hisnar man och förvånas över alla de första små växterna som tar sig upp. Man njuter av att skogen fylls av fågelsång igen. Fjärilar som fladdrar förbi och idag… såg jag staren.

I ateljen har jag alternerat ganska vilt mellan motiven. Kanske är det mitt sätt att jobba med måleriet, kanske är det mitt uppdämda behov av att måla, kanske är det ett sätt att bibehålla glädjen och inspirationen i måleriet. Jag har ju också så många bilder som ligger och väntar på att komma ut i dagsljuset. Det är en utmaning att ge sig på ett nytt motiv, se om man kan uttrycka det i en målning. Ibland blir det som jag vill ha det, ibland blir det riktigt pannkaka och i bland blir det… nåt annat som också är trevligt men kanske inte just det jag tänkt…men faktiskt riktigt bra. Vad spännande konstnärskapet är.

Jag har liksom perioder med olika typer av motiv. I vintras målade jag många fönstersmygar under en period, ibland målar jag skrotbilar nu har jag målat mycket vidder inser jag.

När snön ännu låg kvar  och yrde utanför skyltfönstren på ateljén. Då jag längtade efter spirande grönska, fågelkvitter och doften av jord. Då målade jag minnen från en utflykt till Bäcksakogs vidder en vår för några år sedan. Gula fält, mörk jord, förvirrade fasaner. Solens värme gjorde luften disig. Vidder.

Tycker så mycket om detta landskapet. Tror det kommer från min uppväxt i Lohärad utanför Norrtälje. Vi bodde som här i akvarellen på en gård ute bland åkrarna. För mig var det oändliga vidder    När vinden friskade i under blåsiga sommardagar och vetet, kornet eller havren välvde sig som i vågor runt gården, brukade jag leka att jag bodde på en ö och att skeppen gled förbi där mellan Ö-ster Hållsta och Kragsta ö.

Bara för någon vecka sedan hörde jag att de äldre i Lohärad kallar miljöerna för “Lohärads skärgård”. Underbart! Ovan är en vinterakvarell som jag målat ur minnet från Hållsta där jag bodde som barn.

Vecka 8- Det som ofta är sportlov och utomhus aktiviteter, kanske en resa

Och jag minns de tillfällen vi åkt skidor i snötäckta berg med knallblå himmel. Jag lärde mig åka som vuxen och helt otippat då jag både är höjdrädd och ogillar att åka fort. Ha ha! Ni inser att detta inte är sporten för mig som helst vill titta på utsikten och bara göra lugna och säkra nedfarter. Min stil är o-vackert som en bredbent hamntruck. Men man måste ju utmana sig och för att få se det riktigt vackra vyerna…så får man gilla läget.

Åh så vackert! Som att sitta inunder himmelstaket och blicka ut över världen. Som att andas in luft som är så fyllt med syre att man blir yr.  Att ha tagit liften upp precis innan öppning. Pistmaskinens ränder i snön är fortfarande obrutna. Kylan från snön strömmar upp mot en liksom den värmande solen. Långt där nere ser jag byn. Klockstapeln på kyrkan klämtar. Lite humpa humpa musik från första “Vattenhålet”.

Jag funderar ängsligt… om jag tappar kontrollen här och nu- då landar jag på hustaket där nedanför trädtopparna. Skräckblandad förtjusning.

Fjällbilder har det blivit också. För några år sedan besökte jag Abisko, Björkliden.

Fantastiska vandringar i otrolig natur under varierande väder. Kommer nog aldrig att glömma den vandringen upp till Trollsjön. Snön hade precis släppt sitt grepp, tjälen också. Marken var mjuk av smältvatten. Färgerna starka av vätan. Dimman låg tungt jäms med fjällsidorna. Ibland hörs en sten lossna u ppåt sidan. Vi stannar, tittar lite ängsligt och väntar tills faran är över. Dimman börjar dra sig upp längs fjällväggarna. Små bäckar porlar. Vi följer leden upp i dalgången.

Jag stannar och tittar ut över dalgången och inser att den är betydligt vidare och djupare än jag tidigare trott. Det är långt ner till bäcken jag trott mig se. Det är inte någon liten bäck iinser jag och stenarna är snarare jätteblock som en gång trillat ner längs fjällsidan. Tittar jag bakåt ser jag nu vidderna bakom oss där snösträngar fortfarande är kvar och bildar en spräcklig utsikt.

Jag vandrar vidare och solen torkar mer och mer upp dimman. Man kommer in i lunken igen. Man funderar och grunnar, tänker tankarna till slut och låter tankarna komma,,,och gå. Jag som ser motiv överallt har lite svårt att koppla av. Här finns så mycket jag vill måla. Söndervittrat berg. Skiffer där små växter har tagit plats, och nu- precis efter snösmältningen blommar de. Tänka sig! Växter som kräver att man går ner på knä för att fotografera och för att titta. Klippblocken blir större och större och leden slingar sig mellan dessa block som med sina märkliga former ter sig som installationer där i sluttningen. Det känns som vi är på väg till Mordor i Sagan om Ringen. Här är så vackert och spännande landskap.

Äntligen kunde jag fånga detta vackra landskap. Jag vet att det blir fler Abisko målningar framledes. Men nu har jag annat att måla blanda bilar, mackapärer, blommor, skrotbilar, blommor, humlor och sagoväsen. Jag alternerar mellan motiven och det är så roligt.

När det nu snart blir varmare ska jag ta med staffliet och måla utomhus. Byvägar, hus, hyggen och allt vackert som finns.

 

Vi hörs snart igen

…och du! Uppskattar du min blogg. Skriv en rad här nedan – anonymt går bra. Så jag vet att ni finns där ute i cyberrymden.

Hälsnignar

Åsa Halin

Konstnär, Vissefjärda

 

 

 

 

 

Abisko, Akvarell, Alperna, Åsa Halin, Lohärad, måleri, öppna vidder, Roslagen, skidsemester, Trollsjön, Utförsåkning, Vissefjärda, vyer