Kloka gumman och prosten, en promenad vid Hallasjö-ögon

En gråmulen, duggande dag i november kan vara så trist och deppig –  när man sitter inne

Jag vet att när man kommer ut i skogen är färgerna klara och luften fylld av syre. Ansiktet får sitt välbehövliga tillskott av fukt- som man annars anses bör köpa dyrt på en tub med en massa annat jox. Denna dagen är den naturell och med en underbar doft av pors.

Jag går utmed vägen förbi Hallasjön väster om Vissefjärda och Hallasjö ögon. Vackert namn visst? Det var inte så länge sedan som man berättade för mig här på sociala medier att de fanns. Hallasjös ögon. Tänker att det måste finnas historier knutna till dessa ögon. Tänker att barn måste frågat sina äldre släktingar om de märkliga namnen – och långt innan vi kände till detta om inlandsisen och hur vårt landskap skapades, måste man funnit på en historia. Kanske du känner till den? Har inte fått nåt napp när jag letat och frågat.

Hm…jag undrar…

Jag går tankfullt vidare

Nere vid Hallasjön där granarna ger en glimt av den närmaste stranden ser jag vattenytan ligga spegelblank. Vattenväxter skriver märkliga texter i vattnet och jag tänker att hade jag levt för 150 år sedan kanske jag trott att det var den  kloka gumman där borta vid sjöns bortre kortsida som förtrollat sjön en gång och slängt sina trollrunor i vattnet.

Till vem? Kanske Halle själv? och vem är det, kan man undra?

Jag går in på skogsvägen som leder förbi det som en gång var torpet där hon bodde. Kvinnan som man reste till från när och fjärran för att få hjälp. Här anar man växter invid husgrunden som nog härstammar från damens trädgård. Sådana som står som läkeväxter i växtböckerna.

En gång stod det människor på kö här för att få hjälp med allehanda krämpor.

Det berättas också att hon hade getter som var ganska ovanliga i denna bygden. Skolbarnen gick långa omvägar hem från skolan för att få se en glimt av den märkliga gumman och hennes getter.

 

Någonstans läste jag att hon vid ett tillfälle blivit anklagad för att ha ett förhållande med en gift man i någon av byarna. Man gick till prästen och mannen fick en åthutning.

Vår kloka gumma blev inkallad till prosten varpå hon fick sig en tillsägelse. Men hon hävdade å det bestämdaste att de var goda vänner-det var allt! Prosten kom med falska anklagelser enligt henne.

Varpå prosten sa att ”Ja ja. Det må vara som det vill med den saken men att ofta är det” inte är någon rök utan eld”

Jag kan se henne fnysa till och lite föraktfullt säga

” Ja, Prosten kan ju själv gå ut på dyngstacken och se. Där finns rök men aldrig någon eld, minsann”

Detta var nog ovanligt. På den tiden anar jag att man stod med böjt huvud och mössan i hand när prosten talade. Var man dessutom kvinna hörde det nog till de särdeles ovanliga händelserna att man ”satte sig upp” för att ge prosten svar på tal.

Jag står där på resterna av hennes husgrund. Tittar på plantorna och över sjön som säkert låg där som den ligger idag. Tänker att hon blickat ut över sjön följt årstids växlingarna under hennes tid och funderat på allehanda saker.

 

Trevlig helg allesammans

Berättaren i mig väcks till liv och historien om Hallasjös ögon tar sakta sin form.

Skriv gärna en rad här nedan så ser jag att det finns läsare där ute i cyberrymden. (sätt en punkt bara på fältet för hemsida)

Hälsningar

Åsa Halin

Foto och text: Åsa Halin

 

 

anekdoter, Åsa Halin, berättelser, skogen, Skröna, vandring, Vissefjärda

Kommentar

Kommentarer inaktiverade.