Inspiration och drivkraft

Varför jag målar och varifrån jag hittar inspirationen?
Jag har nog alltid haft en längtan att på något vis kommunicera och kanske berika. På vilket sätt jag skulle kommunicera det har inte alltid varit självklart. Skrivit har jag alltid gjort men att jag skulle måla blev nog klart för mig först under min tid i Italien på 80talet.

Någon frågade en gång för länge sedan varför jag målar. När vi resonerade slog det mig att jag vill peka på det där som man normalt bara tittar förbi. Idag tänker jag att det finns ett modernt ord för det, nämligen mindfulness. Det är sådant som är vackert och märkvärdigt eller som väcker ens funderingar eller fantasi. Oftast går man bara förbi och ser det inte, man kanske helt enkelt bara tar det förgivet. Det är just det som jag vill greppa tag i och visa er.
Det där man ser om man går bortanför att ”bara titta”. Varför inte njuta av det? …Och tänk om andra kanske ser detta själva nästa gång de går förbi. Visst vore det fantastiskt?

Foto: Åsa Halin

Vad som inspirerar?
Kanske är det klipporna mot Ålandshav på Väddö i mitt Roslagen? De röda eller kanske de svarta som är mjukt formade och får en att tänka på förstenade valfiskar. Andra klippor där ådringar i klippan berättar om dramatiska tidsåldrar. Det är som om något mjukt från jordens inre pressats fram i sprickorna i klippan och bildat liksom långa förstenade ormar på klipporna. Havet som kluckar, rasslar i stenarna på stranden eller brusar argt och dimman, den som plötsligt väller in, hastigt och överraskande.

 

Eller kanske en rostig mackapär lämnad i skogen att vittra. Formad en gång av någon i en varm smedja för länge, länge sedan. Någon har tänkt på funktionalitet – men se där… en rundning och en krusidull som vittnar om att denne smed också hade en önskan om skönhet – som ett meddelande från någon från en svunnen tid.

Smörjkopp

Eller en glänsande kurvig bil som får en att tänka på musik som får det att svänga. Även idag någons kärlek, där alla detaljer är synade och putsade minutiöst under hela vintern. I den blanka kromen och lacken återges vi betraktare såsom speglingar i lustiga huset.

Men det kan också vara en rostig bil, där trädet fjättrat den vid marken genom att växa upp mellan huv och kofångare. På instrumentbrädan har lav och mossa intagit sin plats. En mus har bosatt sig i förarsätet.’

Vättar och jättar inspirerade av skogarna kring Vissefjärda

Skogen, som jag längtade till under min tid i Rom och Stockholm, inspirerar mig mycket. Suset av vinden i trädtopparna och färger som varierar beroende på luftfuktighet och temperatur. Dimma som liksom vältrar sig ner över trädtopparna för att lägga sig till ro på hygget. En blank tjärn, en vattenspegling och jag tänker, att i en annan tid tänkte någon, att det nog var en port till en annan värld, där alla skogsväsen och vättar bodde.

Och där på kullen i skogen, en övervuxen uttjänt trappsten, man skönjer kullen av en murstock. Delar av en gammal känga invid muren. I mitt inre ser jag en pojke från en annan tid som surmulet tittar på mig där från sin trappsten, som om han undrar om vi verkligen glömt bort dem som varit här innan… all sten han och många innan honom lyft och lagt på hög för att nå marken här i stenens Småland. Kanske är det en gammal industrilokal

 

Kanske glädjen om våren när tussilagon precis tittat upp och ger inspiration. Det droppar och porlar överallt och doftar jord. Man minns när man som barn länge ”glömde sig” görandes rännor med klacken för att hjälpa vattnet finna sin väg.
Eller doftande fält där säden böljar som hav i sommarvinden.


Långsträckt böljande natur med omgärdade små hagar i alla gröna färger på Irland.

Ett lapptäcke av takpannor i en bergsby i Italien. Grannen slamrar med disken, en hund skäller. Mild vind som för med sig en doft från någons kök. ”La Nonna” sitter på sin stol i svalkan i gränden och formar ”pastaöron” med tummen i sina knotiga händer. Kyrkklockan slår tio.

 

 

Jag har inspirerats av så mycket och har samlat på dessa minnen. Under en period funderade jag på att skriva, en annan period att jag hellre skulle arbeta med textil. Jag gick en utbildning i sömnad och där – kom jag i kontakt med akvarellmåleriet. Man använde akvarell för att illustrera modellerna och fånga strukturen i tyget.
Många år tidigare, på 80talet tillbringade jag en tid med att studera italienska i Umbrien i Italien. Uppslukad av naturen och dessa vackra, uråldriga städer som liksom ruvar på bergstopparna i regionen. Där såg jag en gång en kvinna som satt på en pall under pinjeträden och blickade ut över dalen och kullarna. Hon målade och jag tänkte att det måste vara det rätta sättet att fånga och visa allt det där jag känner och vill förmedla. Tänk om man kunde…

De hakade i varandra. Minnet från Perugia och akvarellmåleriet som fångade mitt intresse under studierna. Teknik och möten med teknikintresserade under mitt andra yrkesliv. Nu bloggar jag på hemsidan och har även en digital utställning där.

Jag hämtar mina bilder från det jag upplever och ser. Min förhoppning är att kunna förmedla denna glädje och inspiration vidare till Dig.

 

Välkomna

Åsa Halin

Konstnär

Vissefjärda, Småland

 

 

Akvarell, Åsa Halin, att göra kring emmaboda, Canvas, Emmaboda, Inspiration, konst, Konstnär, Småland, sydöstra småland, Vissefjärda

Comments (4)

Kommentarer inaktiverade.