Drakarör utanför Vissefjärda 2021 om våren

Historien om jätten Anta och Antamålarör har nog de flesta från Vissefjärda hört talas om. Ja faktiskt, till och med idag år 2021. Kanske beror det på det makalösa röset i skogen vid Eremitemåla. Skrönan berättar att hennes förkläde brast under tyngden av alla stenblock som hon samlat för att slänga mot kyrkans klock-skällning -som någon kallade det i en av skrifterna i arkiven.

Visste ni att hon kom vandrandes västerifrån, med stora kliv, och att förklädets band gick sönder i skogen mellan Piggsmåla och Frostensmåla. Där ramlade några stenbumlingar ur och bildade ett rör som sedan kom att kallas Drakarör.

Skrönan om Drakarör, har ni hört den?

om inte… häng med här så ska jag berätta vad jag hittat i arkiven, där en del skrönor finns nertecknade av en skollärare vid namn Hartman bland annat.

 

”Rör” som man ofta ser i namn på steniga platser är vad jag som rospigg kallar ”röse”. Ansamling av stenar helt enkelt. Och här i Småland snackar vi inte vilka stenar som helst, utan rejäla stenbumlingar.

Om du följer skogsmaskins “vägen” som leder ut på hygget så kommer du strax rätt. Man kan se att här har varit många gamla vägar en gång i tiden.
Där på andra sidan hygget ligger det. Mäktigt om än nättare än Antamålas rör. Detta är mer pyramidformat i sin form och blocken ojämnare till form och storlek.

Enligt legenden är även detta Jätten Antas stenar som sagt.

Bland dessa stora block finns glipor, grottor och skrymslen. Perfekt grogrund för historier och fantasi. Fantasier om varelser som på den tiden kanske var högst levande. I alla fall om kvällarna i mörkret framför elden när historierna berättades. Ja dåtidens underhållning istället för tv och radio säkert. Men också en förklaring till sånt man inte förstod och tyckte var konstigt, märkligt och kanske ”onaturligt”, brukar jag tänka.

Enligt sägnerna flyttade det in en drake i detta rör. De verkar ha varit rätt vanliga i Sverige förr.

Skisser: Åsa Halin. Hur ser en Småländsk drake ut tro? Letar på gamla avbildningar på runstenar mm.

Den här draken hade som de flesta andra drakar med sig en skatt. Guld och silver, som den gömde där i  röret. Soliga dagar tog draken ibland ut sin skatt på vädring. Hade man tur kunde man komma på draken när han vädrade sin skatt. Då skulle man ha med sig ett stycke stål eller järn som det stod i en annan skrift och slänga in den i skatten. Då förlorade nämligen draken sin kraft.

Skatten tillföll därmed den som kastat in metallen. Denna  skröna finns bland annat nerskriven i ett arkiv av en skollärare Hartman 1946. Men jag undrar hur gammal skrönan är egentligen och hur många versioner det finns av den. Enligt Skollärare Hartman hade man år 1946 ännu inte kommit på draken medans han vädrade sin skatt, såvitt han visste. Så draken kanske lever där än med sin skatt?

-Och kanske är det draken själv som gått bärsärk i skogen kring röret. Man kan se både murar och rester av gamla vägar som tom finns utmärkta på kartor- men som knappast är promenadbara idag då det växer träd i dem. En del husgrunder ser man här och där också, och vem vet… tittar man noga kanske man ser att det inte är en sten eller en mossig tall man lutar sig mot utan ryggen på den uråldriga gamla draken

Skollärare Hartman berättade att han ibland tog med sin klass genom skogen från Frostensmåla, om jag minns rätt. Då fick “pojkarna” (som han skrev) klättra upp i den gamla björken som växte mitt i röset. Vid bra väderförhållanden kunde man se tre kyrktorn från björken enl. honom. Tving, Älmeboda och Långasjö. Varför inte Vissefjärda? undrar jag

– Men tänker inte klättra upp och kontrollera! För vet ni? Mitt i röset/röret växer det också idag en björk. Kan det verkligen vara samma som växte där 1946 och då vår stor att klättra i? funderar jag. Jag såg ingen skatt denna dag. Såg inte ens draken. Jag beger mig hemmåt. Känner dock ett vakande, ängsligt öga som betraktar mig någonstans ifrån…

och på vägen tillbaks…stannar jag hastigt. Där ligger ben utspridda på vägen… jag ser mig hastigt omkring och hastar på mina steg tillbaks till bilen.

Jag kan lugna er med att säga att benen nog tillhörde en älg. Påkörd kanske eller under jakten skjuten och där benen lämnats till alla hungriga rävar och vad det kan vara. Så förklarar jag det hela. Men hade jag levat för 300år sedan.- Då hade jag vetat bättre.

Och du tycker du om det du läser här på mina bloggar? Skriv gärna en rad så jag vet att ni finns där ute i cyber rymden. (Sätt bara en punkt på tex fältet nedan för hemsida)

Önskar er alla en trevlig dag.

hälsningar
Åsa Halin

Skiss över draken i Drakarör utanför Vissefjärda: Åsa Halin

Samtliga Foton: Åsa Halin

anekdoter, Åsa Halin, berättelser, drakar, Drakarör, drake, folklivshistoria, Frostensmåla, Piggsmåla, skogen, Skröna, vandring, Vissefjärda