Skip to main content

Anekdoten om Karl Fredrik Olausson, Troxhult som bytte sin fiol med strömkarlen i Korsvattnet. -och vem var egentligen Olaussons gåtfulla tjänarinna?

Förord

Denna berättelse handlar om en Karl Fredrich Olausson, Troxhult. Enligt berättaren var han på sin tid den mest berömde fiolspelaren i bygden. Berättaren hette, som jag tyder handstilen en kvinna vid namn ”Kajsa Walbärg”. Texten är nedtecknad år 1931 av PG Pettersson, Sillhövda. ”Kajsa” är enl. dokumenten född 1796 i Gajemåla, Vissefjärda vilket verkar lite förvånande, men det är så det står. Texten är nedskriven i talspråk och på traktens dialekt med en ibland, rätt svårtydd skrivstil. Jag har försökt tyda den och skriver ner texten som den är berättad av ”Kajsa”. Jag är en ovan släktforskare men har försökt hitta personerna i fråga i arkiven men har inte lyckats. Kanske beror det på min okunskap i släktforskning. Stöter Du på någon av dessa personer eller namn på platserna jag markerat nedan är jag tacksam för all information jag kan få, för detta är spännande levnadsöden som väcker ens fantasi.

Det verkar som om Kajsa berättar det hon hört sina förfäder berätta, det kan betyda att det hela utspelar sig längre tillbaks än 1800 talet.

Jag tycker mig ana en poetisk berättarbegåvning med en dramatiska inslag hos vår värd ”Kajsa Walbärg”. Hela texten handlar om kloka gummor och gubbar i Vissefjärdas omnejd. Den allra sista delen av texten är den som fångade mitt intresse speciellt och är den som återges här.

Skiss i akvarell av Åsa Halin

 

Får jag presentera-

Anekdoten om Karl Fredrik Olausson, Troxhult som bytte sin fiol med strömkarlen i Korsvattnet. -och vem var egentligen Olaussons gåtfulla tjänarinna?

Kajsa Walbärg berättar följande.

Olausson var en ensam ungherre under hela sin livstid. Han var en stor vetenskapsman och alla som anlitade honom fingo klara besked på sina frågor. Aldrig tog han någon ersättning för sin ”klokunskap”. Han var alltid vänlig mot dem som besökte honom.

Skiss i akvarell av Åsa Halin

Pengar hade han själv ”ty han hade den ”präktige pängardraken spritus” som underhäld hans existens till stort överflöd”. Han hade svartkonstboken och trollringar. Han hade bytt fioler tre gånger vid Rappvattnet under Parismåla ägor i Vissefjärda. Därför kunde han spela fela bättre än den vitt berömde Pelle Ro från samma by.

(Åsas kommentar: Spiritus verkar ha varit en liten ask med en insekt eller snidat djur som man ansåg vara ett ”dragväsen” som drog rikedom och välfärd till sin ägaren. Drakar var det allom känt att de hade skatter och rikedom som de vaktade, mer om detta vid ett annat tillfälle. Kan det varit en trollslända/eng. Dragonfly som var hans dragväsen?)

akvarell Åsa Halin. Dragonfly/Trollslända

Han spelade för älvorna varje midsommarnatt vid den mystiska Transjön inom Gullabo socken. Ingen har funnits som har fått uppträda inför älvorna mer än Olausson. Älvorna uppträdde endast för sig själva och icke för människors nöjeslystnad, de är avskilda från andra andevarelser och var icke skadliga för människorna.

När han bytte fioler vid Korsvattnet

Karl Fredrik bytte fioler med Strömkarlen som ju är den onde själv. Från den tiden var Karl Fredrik mycket tillbakadragen och levde i ensamhet. Han lät inte tala med sig och på grund härav hade icke våra förfäder några vidare upplysningar om honom beträffande hur det gick till att byta fioler. Det hände dock vid Korsvattnet där tre gårdar stöter samman, nämligen Parismåla, Bockabo(ev. Bockebo?) och Lybäcksholms gårdar.

 

Tre gårdar har också sin stora betydelse säger förfäderna och vad Karl Fredrik fick lära där var att spela fiol och samtidigt blev han såld till den elake ”för se han hade svartkonstboken som han samtidigt fick övertaga av strömkarlen som också var den onde själv”. För se pengar fattades aldrig Karl Fredrik.

 

Olausson var den ende som fått spela för älvorna

”Karl Fredrik var en sådan man som icke ville någon bekantskap med folk”. Han uppehöll sig mest ute i skogen och vid sjöarna och alltid hade han sin fiol med sig. Hans uppdrag var tydligen till att spela för sjöarnas och skogens fördolda väsen.

Hans uppasserska var också ett sådant väsen ty ingen visste vem hon var eller varifrån hon kom eller vart hon hamnade då Karl Fredrik slutat sin ”jordsliga vandring”. Han fick också sin fiol med sig i graven.

Under tiden han var borta såg man aldrig hans tjänarinna men vid hans hemkomst var hon på platsen lika fort som honom. Hon ”for alltid fram tyst och stillsamt som ett andeväsen och några spår såg man aldrig efter henne där hon gick fram”.

Någon förklaring över älvornas vistelseort kunde man icke få av honom fastän han var den enda person som hade varit i deras umgänge. Han lät endast förstå att de var ”mycket små, näpna och vackra kvinnor som var mycket glada och dansade fint”. Klädseln bestod av guldskimrande ”förelikande” Spindelväv  och att de hade ett beslöjat ansikte. Vidare upplysning fick man inte av den mystiske fiolspelaren som vare en sådan klok man och trollkonstnär.

akvarell: grodan i bäcken av Åsa Halin

Han förde ett tillbakadraget liv. Den enda kvinnan som besökte honom varje kväll för att ställa hans rum i ordning visste ingen vem hon var.  Hans vänner och bekanta hade icke någon kännedom om vad hon var för en varelse som vistades hos honom. Hon var smärt och vacker och såg på människorna med ett par grönaktiga och blixtrande ögon som förtäljde något om sköna sjöjungfrurs blick.

Åren gick och Karl Fredrichs tid började närma sig sitt slut. För ”tre gånger tredje dagen före sin död”  hade han besök av en herre vars nationalitet man icke kände och inte häller fick någon reda på vem han var. Sista dagen han levde var han frisk och sund som vanligt då han kom till sin värdinna hos vilken han hyrde sin lilla kammare, och anmälde att han skulle dö under den natten.

Då förstod man att den okände herren var den som hade bestämt att hans tid nu var slut. Följande morgon var han död och om några dagar skulle han begravas, han begravdes på norra sidan om kyrkan och halades över kyrkomuren som om han vore en” självspilling eller annan ogärningsman”. Men den som följde honom till graven var den främmande och okände herren som besökte honom tre dagar för sin död

Karl Fredrik Olausson fick med sin fiol, svartkonstbok samt trollring i sin likkista som han hade begärt samma dag som han förutsade sin hädanfärd.

Det varslades ute på gården hela natten. Man skymtade ande varelser omkring bostaden. Man hörde hur dörrar öppnades och stängdes alltjämt men ”husets innevånare var stängt förbjudna av den dödsdömde att under natten icke alls se till honom”. Därför att det skulle endast medföra olägenheter och sjukdomar.

På följande morgon då allt var lugnt och stilla, såg man in uti hans kammare var han död. Spiritus var borta och pengarna med honom. Det fanns kvar endast trettiofem daler avsatt till hans begravning. Att de fattiga led genom hans bortgång var ganska kännbar, ”ty han tog aldrig någon ersättning för sin stora hjälpsamhet, han hade sålt sitt liv till den onde för att kunna göra sina medmänniskor goda gärningar”.

 

Fotnot:

I marginalen ser jag skrivet, lite på trekvart att ”Gumman dog vid 103 års ålder”. Kanske det är så att någon berättar Kajsas, en gång berättade historia. Med tanke på att hon måste avlidit i slutet av 1800 talet.

 

Skriv gärna en rad nedan så jag vet att det finns läsare där ute i cyberrymden. För idag är det svårt att få ögonkontakt med sina åhörare – vilket var betydligt lättare på min vän Kajsas tid.

Trevlig kväll allesammans

Åsa Halin

Vissefjärda

 

Samtliga foton av Åsa Halin

Akvareller Åsa Halin

 

anekdot, Åsa Halin, folklivshistoria, Troxhult, Vissefjärda

Comments (8)

Kommentarer inaktiverade.