Skip to main content

Alla frågorna

Genom bökena gick de,  kvinnan och flickan. De gladdes åt färgerna och den härliga luften.

Frågorna

Flickan frågade och frågade. Hon var ju i den åldern. Ville liksom veta allt. Vad skulle hon svara?  Ja, hon svarade så gott hon kunde. Vad var molnen för något? Var det fårull eller dammråttor?  Himlafärgen, vad var det? Varför var rönnbären så sura? Vad är spegelbilder? Varför har älgen horn? Färgerna på löven hur förklarar man dem? Har träden namn?

Natten

Som häromnatten när himlen var klar och himlaljusen strålade som om de låg sådär alldeles nära. Vad det var?… ja vem visste. Hon hade frågat sin mor samma sak. Vad var natten? mörkret och ljusen där i den blå natten? Och månen,  som hade ett ansikte. Vad var det?

Hennes mor hade svarat att det var gudarna som var där utanför. Stora som jättar. Människorna bodde här i skogen och mörkret, himlen var som en hinna mellan människorna och gudarna.

Hinna? hade hon frågat.

Ja du vet som ett uppspänd blåsa. Som om man spänt en blåsa över deras värld. Förstår du hur jag menar?

Ja och så hade gudarna suttit där och vävt och sytt en gång. Och tänk, en av jättarna hade då roat sig med att sticka nålen genom hinnan. Gjort ett mönster. Vem hade inte gjort det? På så vis visade sig hålen om natten och ljuset från jättarnas värld strömmade in.

Hon tyckte man kunde se dem röra sig där på andra sidan ibland. Ja vem visste? Tänk om de tittade på dem där genom hålen ibland.

Och i vintras… då när himlen just som sprakade och gnistrade och himlavalvet böljade och rörde sig. Otäckt men så vackert. Då var gudarna klara med sina himlavävar och av glädje skakade de vävarna så de virvlade över himlen.

Böljade som glimmande vävar gjorde de.. Tänk att det var gudarnas vävar de såg. Att de bjöd de här i världsbublan på det skådespelet. Ja tänka sig.

Vattenpölarnas speglingar

Nu gick de här genom skogen och de gladdes åt allt det vackra. Färgerna, himlen och dofterna. på ridstigen bredde nu vattenpölarna ut sig. Som stora himlaspeglar. Man såg liksom världen ”tvärsom” i de där pölarna. Vattnet visade märkliga, vackra bilder.

Vad var det egentligen? Hennes mor hade sagt att det var dörrar till den andra världen. Vilken hade hon inte sagt. Hon visste nog inte. Men underjorden borde vara mörk och otäck. Den här var vacker och inbjudande. blank. Magiskt vacker. Var det kanske nåt näcken hittat på. Vattenväsen som han ju var?

Det var nog bäst att inte gå i pölarna för vem visste? Kanske det verkligen var en dörr och tänk om man försvann in i nåt annat? tänk om man blev som troll tagen och märklig? Men titta kunde man alltid.

Någon sa att i pölarna kunde man se väsen. Det hade hon aldrig gjort. Men det var ju inte alla som såg. Hade man en trollring så kunde man se dem sas det. Men hur fick man tag på en trollring. Då måste man få en av trollen och dem ville man inte beblanda sig med självmant. Det bådade aldrig gott.

Ja det var mycket med världen. Mycket hon själv också undrade över. Mycket som skrämde och förvånade. De  vackra snösjärnorna på isen om vintern. Hur kunde det ske?

Lindormen

Och granngubben som berättat om lindormen som övervintrat borta i det ihåliga trädet på udden vid sjön. Han berättade och hon tänkte väl på en vanlig orm men då han förklarade att den här var grov som en manshand mellan tummen och lille-fingret. Det var ju rent förfärligt.

Han hade blivit jagad av ormen som tagit tag i sin egen rump och rullat efter honom. Men gubben hade överlistat honom och dessutom haft både stål och svurit en ramsa mot ormen så den givit upp.

Men då var gubben redan vilse i en annan skog långt borta. Det tog många dagar och nätter innan han hittat tillbaks. Under dessa dagar hade han både sett troll och skogsfrun. Det var tillsist en vätte som visat honom vägen.  Hon  undrade om det bådade gott. Man skulle aldrig ta emot nåt av ett väsen. Då kunde man hamna i dess våld.

Vilse

Att vara vilse var nog bland det som hon var mest ängslig för. I skogarna som var så stora. Att komma till platser man aldrig förr varit på och inte veta hur man skulle ta sig tillbaks till de sina. Hon hade hört om människor som träffat på vidundret gloson. Eller go-soan som gamla Anna kallade dem. De kunde ju såga en mitt itu men också springa med en på ryggen all världens väg. Hon visste inte vad som var värst.  Att inte veta hur man skulle ta sig hem…

hon rös…

Men den här rid stigen kände hon till väl. Det var mitt på dagen och hon kände sig trygg att gå med den lilla flickan där på de välkända stigarna. Hon slog bort tankarna på allt oknytt och  skrymt. Hon kände på stålet hon hade i kjolfickan och kände sig trygg.

De gick vidare

~*~

Jag intresserar mig för vår historia. Ja hur man såg på världen en gång i tiden. Våra förfäder. Jag läser om sägner, berättande, folktro och hur man levde förr. Hur tänkte man innan litteraturen, skolan, vetenskap och forskning. Hur såg man på världen. I ett radioprogram hörde jag om en läkare långt tillbaks i tiden som arbetade i obygden och skrev hem att det var besvärligt. Man kunde inte förklara var man hade ont, hur det kändes eller ens beskriva hur något såg ut eller hur det kändes. Intressant tänker jag. I en nedteckning förklarar en kvinna att något är grovt som mellan tummen och lillfingret  på en manshand. Det slog mig att hon nog inte kunde några måttsystem och att det förmodligen var så man förklarade saker en gång i tiden… så gott man kunde helt enkelt.

Sånt funderar jag på 🙂

Åsa Halin, Vissejfärda. Småland

~*~

Uppskattar du mina historier och bilder? Skriv då gärna en rad här nedan. Anonymt går bra. Så blir jag peppad att skriva mer.

Trevlig kväll

Åsa i Vissefjärda

Åsa Halin, berättelse, Blekinge, folktro, glo-soa, gloson, Hösten, höstfärger, lindorm, promenad, saga, Sagor, skogen, skogspromenad, Småland