Besöket

Så befann hon sig inne i det gamla vagnslidret ändå. Ja faktiskt rätt under det. så märkligt ändå. Föräldrarna hade sagt att detta var ”Absolut förbjudet område”.  Kanske de inte kände till gumman här i bottenvåningen eller var det till och med under…

De som varnat för det gamla fallfärdiga uthuset på gården. Ja det var ju byggt för ”gud-vet-hur-många-år-sedan?” av grovt timmer, kunde man se. Man kunde också se att det var uråldrigt gammalt, gistet och vint. Vem visste när det skulle ge med sig, minsta vindpust kunde få det på fall. Golven och taken var minsann inte att lita på. Det var väl därför det var förbjudet område.  Trots detta hände det att hon smugit sig fram och när hon med spänning  tittat in genom en glipa i dörren kunde hon se dammiga kärror och vagnar  och en massa annat spännande skymta där inne.

Men nu satt hon här i ett hemtrevligt kök som liksom låg under byggnaden, längs långsidan av bygganden, ner mot åkrarna. Det visste hon även om där inte fanns några fönster- och trots avsaknaden av dem kändes det naturligt och hemtrevligt. Det doftade gott, som av såpa.  I kortändan stod någon och donade vid en bänk. Mumlade och gnolade. Hade hon alltså blivit inviterad? Ja det var nog så, hon minns inte riktigt. Det var så bekant och alldagligt men ändå så… annorlunda. Hon kunde liksom inte sätta fingret på vad det var. Hon makade lite på sig. Sträckte på sig då det värkte i ryggen där hon satt, hukandes på den lilla stolen. Hon var liksom lite för stor både för stolen och takhöjden- ändå var hon bara ett barn.

Så där i efterhand när minnet från händelsen dök upp, kunde hon förvånas över detta… allt var så litet, till och med kvinnan var liten. Även 60 år senare dök fortfarande minnet upp då och då, som det gjort hela livet. Det var en kort, kort sekvens, en episod i livet, kanske en dröm. Hon reflekterade aldrig riktigt över den, men minnet avslutades alltid med ”formuleringen” Tänk att de till och med har trasmattor, precis som oss människor”. Så märkligt att hon aldrig under sitt liv funderat över detta…

Kvinnan där borta i änden av köket donade vidare. Hon visade inte sitt ansikte men flickan kände att hon var medveten om att flickan satt där och liksom väntade. Så märkligt att de levde så likt de där uppe var en tanke som hon tänkte där i köket.

Ja. så här långt senare kunde minnesbilden, känslan, ljudet och doften dyka upp. Nu när hon liksom planterat den i sitt sinne och den inte bara flöt omkring som ett fragment så måste hon ju börja fundera på vad det var. En märklig dröm – ett barn som drömmer om små människor som bor under uthuset och att den inte blev mer spännande än så? Barn brukar väl ha mer fantasi än så.

Hon hade ju inte heller berättat om detta för någon. Hon hade känslan att det liksom varit en överenskommelse, att inte berätta om dem.

Nja riktigt naturligt var det allt inte. Eller så var det det … Vem visste?