Älvdans – trollringens bilder

För några år sedan körde jag en förmiddag bortåt Parismåla till. Inne i skogen öppnade sig skogen och där mellan grangrenarna syntes en lycka. En grön kulle i skogen. Inte en sten- ovanligt här i Småland där stenen visar sig överallt. Denna morgon låg dimman kring kullen.

Jag stannade bilen och en säregen dans visade sig framför mig. Under en kort period virvlade och omformade sig den täta dimman. Som tur var hade jag kameran med mig och ja, jag lyckades fånga skådespelet.

.

Så har de legat där i mitt bildarkiv. Så inspirerad av dem men vad skulle jag göra med dem?

En akvarell kanske? Lite sagobetonad. Ja den blev väl fin

Jag tittade på dem och lade undan dem. Så fick jag ett uppdrag. En enhörning och en älva. Mystisk och sagolik. Hm… Knepigt. Så dök bilderna upp igen. och… är det inte… är det inte en häst som står där?  Och intill- kanske en… älva?

Jo bannemig. Där var enhörningen och älvan. Min digitala penna trollade fram dem ur dimman

Så fanns där ett annat foto… jag undrar jag… Jo, en älva trädde fram.

I nedteckningarn i Folklivsarkivet finns en nedteckning från en kvinna som berättar om en man hennes föräldrar kände i byn Troxhult utanför Vissefjärda. Det rör sig förmodligen om slutet av 1700talet om personen har levat. Han var en säregen man på många sätt. Han var en botare, trollkunnig och en sjusärdeles duktig fiolspelare. Han spelade för väsena i skogen och höll sig gärna för sig själv som man sa. Dock hade han enl. folksägnen bytt fiol med näcken inte mindre än 3 gånger vid korsvattnet i Lyckebyån.

Han var så duktig på att spela fiol att han var den enda som fick spela för älvorna på Transjön. När de frågade hur älvorna såg ut och var svarade han undvikande. Han ville nog inte berätta tänker jag. Man ska inte skvallra på älvorna. Men han sa att de dansade inte för människornas skull. De dansade för sin egen och naturens skull.’

Jag brukar tänka på det. Hur vi sätter människan som centrum av allting och att det som sker eller finns liksom finns till för vår skull- tror vi. Undrar om det alltid varit så eller om vi blivit sådana under det sista århundradena. Man kan ana en viss ödmjukhet förr, vördnad inför naturen. Intressant tycker jag.

Den sista bilden jag bjuder på är från svampskogen. Här gick gränsen till Dannark en gång i tiden. Inne i moss skogen finns en mur och jag funderar om den ganske precist just följer gränsen. Gränsstenen som ska ligga här någonstans har jag ännu inte hittat. Jag gick runt och letade lite sist jag var där och bara några meter från mina vanliga stråk sedan många år finner jag denna säregna klippa. Vackert i det flacka landskapet här i skogen.

Gränstrakterna mellan Sverige och Danmark var ju en gång dramatiska trakter där härarna drog fram och tillbaks. Jag undrar vilka som dragit förbi här under århundradena.

Skriv gärna en rad här nedan. Gärna anonymt om du så vill. Så vet jag att någon läser och kanske uppskattar där ute i cyberrymden

hälsningar

Åsa Halin

Vissefjärda, Småland