Vad var det egentligen, det där med enen i folktron?

Jo Du förstår, redan från allra första början,  då jag sökte historier och sägner i Lunds universitets folklivssamlingar. Då kom funderingarna kring folktron och enbuskar.
Mannen i Vissefjärda som berättade för nedtecknaren att hans morfar hade varit en riktigt trollgubbe. Flera gånger hade gubben stött på gastar, minsann. Och den gången på väg hem från Karlskrona, då  plötsligt vagnen blev ståendes där på vägen. Det var som hästen inte förmådde dra. Han tittade genom de rundade seldonen och såg då att där satt en gast på släpet, minsann. Gubben hoppade av kärran och från enbusken som stod invid vägen skar av kvistar. Dessa slängde han bak vagnen och ropade till gasten. ”Här har du! Nu får du allt räkna barren” Och då körde gubben hem i en rasande fart.

Det höll gasten sysselsatt en stund men knappt hann gubben hem så hade gasten räknat färdigt. Gubben fick brått att låsa fönster och dörrar men strax hörde han gasten som slog i dörrarna och i spisen ven det. Gubben blossade i spisen och på det viset blev han av med gast-uslingen tillsist.
Jag tänkte att det var rätt märkligt det där med att han måste räkna barren? Varför struntar inte gasten i Velanders fåniga ”lek” och istället gastkramade honom? – Ja om det nu var det gasten var ute efter?

Vad var det jag missat med enbuskar i folktron?

Men det var så mycket annat i folktron jag undrade över så den frågeställningen fick ställa sig sist i kön.
Så förra våren jobbade jag med några projekt beträffande den gamla glasbruksorten Johansfors. Eller Broakulla, som den också heter. Jag målade och tecknade en karta, jag är ju konstnär och några av mina svagheter är kartor och hus. Och vet du? Jag blev förälskad. En sådant ljuvligt litet samhälle där vid Lyckebyåns strömmar.

Ännu fler frågor- Algutsboda hembygdsbok

Jag ville veta mer och i förlängningen blev jag också tillfrågad om texter. Jag började forska lite kring orten. Sökte historier och historia och hittade så mycket inspirerande och spännande. Ja där i Algutsboda hembygdsbok från 1960 talet berättas om en väg som användes av begravningsföljena som var på väg till Algutsboda kyrka.

Jag häpnade när jag insåg att även kring begravningsföljen fanns en rätt omfattande folktro och många och omständiga traditioner. Det berättas om ett stål insytt i tyget på båren för att förhindra att den döde skulle gå igen. Det berättas att man inte fick stanna utanför någons gård med följet då den döde då kanske skulle söka sig till gården som gast. I korsningar gick det däremot bra då det var svårare för gasten att välja väg. Man ”Strödde för den döde” dvs lade ut enris utmed vägen för processionen. Men jösses!Vissa traditioner har man gjort även in i modern tid men jag anar att man inte vet upprinnelsen till traditionen.

Man ”strödde för den döde”

Jodå, äldre släktingar minns att man ”strödde för den döde” detta för att hedra den döde sa man.
Man använde gran eller enris som man hackade eller bara spred utmed följets väg. Jag googlade och fann bilder på vägar som kantades långa sträckor. Ibland formades figurer av riset/hacket. I vissa städer förbjöds traditionen sedan gatorna runt kyrkan blev svårframkomliga av allt en och granris.
Ibland ströddes en hel km utmed vägen för att hedra den döde. Ju vackrare och konstfullare desto mer hedersamt. Men jag anar att anledningen, att inte få en gengångare/gast på sin gård kanske inte längre var något man talade om, eller rent av hade glömt.

Vad är det med enris? Vad är detta med enbuskarna?Nu ville jag veta. Jag började söka information om enen och folktron. Hittade lite här och annat där. Men så råkade jag bland annat på boken ”Eneboken” på ett antikvariat på nätet. Ja, men den var ju som klippt och skuren.

Först lite fakta om enen

Juniperus communis
Enen finns i norra Europa, Asien och Nordamerika. Enen trivs på kalkrika platser. Sveriges äldsta enträd är 840 år gammal och ska finnas i Sareks Nationalpark. I norr är enen ca 1 meter eller mindre. Men längre söder ut kan den bli upp till 14 meter hög (Wow! En fullvuxen gran kan bli uppåt 40m. Ett tvåvåningshus är ca 8m högt) Träslaget är segt och tät-växande virke som håller undan vätan bra.
Höjd rekordet är en en som växte 1400 möh.

Enbären

Bären har olika stadier. Tre år tar de att mogna. (Väv in den i folktron magiska siffran tre). Bären genomgår ett grönt, ett blått och ett svart stadie. Undertill syns som en indelning i 3 delar.
Jag läser att i Egypten användes enbär för att konservera kött. I Grekland och i Rom gjordes perfymerade oljor och kosmetika. Den som har njurproblem ska vara försiktig med enbär då man förr använde den i folkmedecinen för just njurproblem. Som så mycket i folkmedecinen var det svårt att reglera för de folkligare botarna och kunde säkert göra både skada och nytta.

I Europa smaksattes öl med en.
Ja och så Gin som ju är kryddad med bland annat enbär. Gin användes under 1600 talet i Nederländerna just som medicin vid gikt, gallstensbesvär och njurproblem. På den tiden var drycken mer oljig och aromatisk, men mindre kryddig sprit som kallades Genever efter det latinska namnet för enbusken som ju är just Juniperus communis.

Enen,enbären och siffran tre

I Eneboken kan man förstå att man i folktron var enen betydelsefull och inte bara i Norden. Själva doften var viktig men också bären.Och i folktron var siffran tre viktig! Det magiska talet tre som ständigt dyker upp på olika sätt. Mängder av talesätt bygger på talet och siffran tre. Tro, hopp och kärlek, ett tu tre mfl. Trolldomsriter skulle ofta upprepas tre gånger.
I en nedteckning ansåg man att det berodde på de kristnas 3 enighet ”Fadern, sonen och den helige ande” Men det verka äldre än så- kanske det är en efterkonstruktion?

Enen har dessutom tre stadier, Grön, blå och svart innan bären är mogna. En färg för vart år. Således 3 år att mogna. Bäret är indelat i tre delar undertill. Kanske det räckte med symboler för att få en säregen ställning i folktron?
När enen ryker dvs blommar och avger pollen- det var en viktig tid i bondesamhället och mycket viktigt vävdes in i detta med att enen rykte.
Själva veden var nog också kraftfull. Drakar kunde nämligen övervinnas med en tvillingstör av ene. Inget annat.

Samtal med enens ande

Carl-Herrman Tillhagen skriver om enen som i Europa anses ha både helande och botande krafter. Enen ska ha behandlats med både vördnad och respekt. Somliga lyfte på hatten när man gick förbi en stor och gammal en (så gjordes även med fläder på sina håll bland annat i Blekinge)
Jag läser att det fanns de som hade samtal med enens ande innan man vågade hugga ner en äldre en. (liknande historier finns om fläder). Man trodde på sina håll att träd kunde känna smärta och blöda som människor.
I en nerteckning berättas från Österhaninge socken på Södertörn att man hade ett långt samtal med enen innan man högg ner den. Det sägs att det flöt blod ur stammen.

I boken ”Folklig botanik” står det också om enen. Om en enbuske skulle brännas eller fällas måste man först läsa en skyddsramsa för att inte drabbas av olycka eller förhäxning. Enens makt var stor, och röken kunde användas för att skrämma bort övernaturliga väsen.
Vissa enar sas dessutom ha en egen själ. På andra ställen kan man läsa att enen ansågs som ett heligt träd. Endel sa det var hemmet för trädandar. Man trodde att det bodde både goda och onda varelser unde renen. Bland annat älvor.
>I Norge berättades det om att vid stora enar kunde man nattetid höra klirrande ljud , ja som ljudet av någon som räknar mynt.
>I Estland hängde man ull och bröd i enbuskar när man hade ett sjukt barn och sa: ”Här bringar jag er något att spinna o något att äta- glöm mitt barn”

>”I Vättlösa levde ”tomtepesar” som drog till gården under enen. Varje kväll fick de mat av gårdsfolket”

Som bot och i mathållningen

Man gjorde ”trolldoms medikamenter” som skulle vara avskräckande gentemot demoner och fiender. Ja, som skydd helt enkelt. På vissa håll fäste man en enekvist i hatten mot trötthet. ”Den var ju alltid grön och frisk”. I Italien betyder en resekäpp i ene tur.
Man lade säckar under enbuskarna och piskade för att fånga upp frömjölet. Det kokades till en lag och åts som honung. Kokades ner ytteligare – användes den som ersättning till lakrits, enligt en nedteckning.

Man drack gärna något som kallades enebärsdricka – Man stötte enbären med kallt vatten. Sedan dricker man det som det är eller jäser det i 8 dagar för att sedan drickas. Kanske det är det som kallas ”enbärsöl”. Detta kunde man sedan koka ytterligare med sirap.
Man använde någon av dessa drycker som brännvins ämne står det på ett ställe. Att använda enbär var under 1700 – 1800 talet populärt. Man tillverkade både mos och saft. Förmodligen för att man i Sverige propagerade för att bli mer självhushållande. Man ville minska importen av konsumtionsvaror. I samband med detta tyckte man en var enen var bra inom olika områden. Ma tillverkade mos, saft och på ett ställe står det att det kunde användas som substitut för tobak.
Man skördade under två veckor. En viss del behöll man i hushållet men man sålde även vidare.

 

Enen som bot- i folkmedecinen

Ett sånt magiskt och starkt träd var bra mot mycket kan man ana. Det står nämnt mot magsyra, finnar och skabb. Även vid ögonsjukdomar och tandvärk. Vid epedemier rökte man en i stugorna för att rena huset.

Man brände enris för att skydda mor och barn vid förlossning och för att förhindra att trollen kom och bytte barnen- för sk. ”bortbytningar”.
Mot orm kunde man också använda en. Jag får förmoda att det gäller mer onskefulla ormar som man inte ville ha i sin närhet.
Ormar är för övrigt intressant i folktron då man på sina håll höll sig med husormar i stugorna. Man man gav dem mat och tog hand om dem. Men det är en annan historia som jag gärna återkommer till vid ett annat tillfälle. En sån förvånande och märkvärdig tradition enligt oss idag.
Utspädd enbärsolja kan verka värmande på kalla händer och fötter, ja som liniment och massageolja är det användbart står det nämnt. Men det står dock också att enbär och enbärsolja ska undvikas om du har njurproblem eller är gravid.

Vid tandvärk nämner Ingrid Kajsa Bogren född 1855 Klippingsbo, Vissefjärda socken, i en nedteckning i Folklivsarkivet vid Lunds Universitet. Svårtytt dokument är det med knepig handstil och dessutom berättat på bredaste och en ålderdomlig småländska.

Jag är rospigg så det tar sin tid att tyda. Men att man gärna kan använda enebuskar är tydligt. Hon ger oss ett råd, var noga med att titta över barken innan du sågar ner en en. Är det en etebuske där man satt sin tandvärk så ska du se upp. Sågar du ned den överförs all värken till dig, minsann.
Men enbär o enris användes således i ”trollmedecinen” som det står på ett ställe. En medicin som skrämde demoner, gastar och fiender på flykten. Ett skydd mot hotande faror.

Kikbär

På enen kan man ibland finna ljusgröna utväxter längst ut på enens grenar. Där bor en liten larv och utväxten är en sk. ”Gallbildning”. Man kallade dessa för kikbär förr. De användes vid… Ja, just det. Kikhosta.

Som skydd och som offer

1878 nämns att det yttersta av enens utskjutande skott plockades och offrade vid älvkvarnarna vid offerstenarna för att hålla sig väl med de andeväsen man trodde bodde där. Ofta inför en resa eller när man behövde hjälp.
Man hade gärna några enebär i förkädsfickan som värn mot de underjordiska.
Vasst mot onda makter – Den magiska Enen

Jag läser att osäkerheten i tillvaron och rädsla för det onda gjorde folk ängsliga. Man något att hålla sig fast vid som skydd och säkerhet mot rädslan. Något som kunde ge bot och trygghet. Ja som ceremonier och folktro. Ja så kanske det är idag också när man tänker efter.Tron på att vassa föremål var bra skydd mot onda makter liksom stark doft som brinnande eller glödande ene. Eggvasst stål anågs vara verksamt medel som skydd mot sjukdomar, förgöring, trolldom och spökeri. Liar, knivar och yxor kördes in i väggar och över bås, träkar och över dörrar.

Men istället för metall kunde man använda törne, taggar på slån, hagorn, nyponbuskar eller de vassa barren på enen i magin.

Häxorna och enen

Enekvist över dörren skrämde bort häxorna står det på ett ställe. Enbär och enris kunde också användas som skyddsamuletter mot häxorna. Helst skulle de vara i ett rött tyg. En röd påse tex. Rött var beskyddarfärgen. I en matta skulle det alltid vara lite rött- som beskydd.
Där står att ”Häxorna måste då räkna alla barren! ”

Men…Där var det ju igen! Man undrar varför i herrans namn de MÅSTE göra det, tro?
Där står också att man gärna kärnade smör i en smörkärna av ene. Helst som ett djur nött barken från hornen på. Blev grädden ändå inte till smör så klädde man smörkärnan i kvinnokläder och slog på den! För ”häxan skulle få sitt”.
I Värend gjorde alla dryckeskärl av ene. Då kunde inte trollpackorna dricka ur dem.

Begravningskransar ev ene och lingon ris. Ene för korgtillverkning,

Vid dödsfall

Som jag nämnt tidigare användes hackat enris att hedra den döde utmed vägen till kyrkan förr. Men också vid offerkastet/Varphögen. Ja ni vet där någon dött, ridolyckor oftast, där brukade man slänga en pinne i en hög för att hedra den döde. Ene var bäst. Det vassa eneriset vaktar den döde från att bli en orolig…gast.
Majningen av just barrträd för att förhindra de döda att gå igen. Ja så de nte kom tillbaks till gården som en gast. Man klädde rummet och golvet där den döde låg med gran och en. Man riktar toppen av enarna nedåt vid begravning till skillnad från bröllop där den riktas uppåt.

Enen och Skogssnuvan

Hon har många namn den kvinnliga rådaren i skogen. Här i Småland kallas hon Skogssnuva/skogssnyva. På andra håll kallas hon huldran, råndan, Skogsfrun. För dig som inte känner till henne kan jag kort berätta att hon sägs vara en lockande vacker kvinna som gärna lockar en vilse i skogen för att sedan skratta lite elakt på håll. I traditionen sägs att skogsrået speciellt förföriskt locka männen som jobbar i skogen. Behandlas hon vänligt och hövligt belönar hon personen med tex. jaktlycka. Hon råder över skogen och det som lever där. Vacker är hon men man kan ibland skymta svansen under kjolen och den urholkade, murkna trädstammen till rygg. Mer finns att berätta men det är en annan historia.

Jag läser att just hon hör enen till. Och vet du att jag tänker att det är ju självklart. Jag tänker bla. på sägnen från Blekinge om mannen som en kväll på väg hem går vilse (och vi vet ju vem som hjälpt honom med det) Tillsist efter mycket irrande hittar han hem till sin stuga. Tar av sig rocken och hänger upp den på sin krok och lägger sig att sova.
När han vaknar på morgonen fryser. Han tittar upp och ser att han ligger, inte hemma i sängen utan ute på mossen. Där intill, i enbusken hänger hans rock. Kanske hördes hennes gäckande skratt från skogen.

Man sa på sina håll i Sverige att skogsrået förvandlade sig till en enbuske när en man jagade henne i skogen. Ja precis som Daphne som förvandlades till ett lagerträd i den grekiska mytologin. Under julfriden skulle man ju hålla sig inomhus om kvällarna då Oden sas jaga fram i sitt letande efter skogssnuvor och annat ”otyg”.

Det står om Skogsrået, skogssnuvan att hon ansågs inte bara leva bland träden utan även vara ett träd och det är då enen, enebusken. Hon besjälar och personifierar enen.
På sina håll har man besvärats av enebusken som ansett som nästintill ett ogräs. När man försöker ta bort enen genom att bränna den så kan man höra ett ljud. Det sas nämligen att det var skogsrået som väsnades när busken brändes.
I texten står också att i äldre svensk folktradition ansett som magiskt andeträd. Vissa äldre enar ansågs bebodda av andar. I en nedteckning berättas om att enebusken höggjut sagt ifrån när den skulle huggas ned. Ännu in på 1800 talet talade man med enens ande vid nedhuggning.

Tips
Tar bort dålig lukt ur trä. Ene med hett vatten. Man använde ju ofta träkärl förr i hushållet. Anar att doften kunde bli lite… ja du förstår. Då var nog detta tips guld värt. Miljövänligt dessutom.
Torrt enträ är också bra som tändvirke om du ska göra upp eld.
Ja, och förstås. Råkar du på en gast kan du slänga åt án en kvist från enen och be han räkna, såklart.

Så bläddar jag i Eneboken- och titta där är ju enar från min trakt…

Enarna i Slott, Ubbemåla och Skepeudde
Så damp Eneboken ner i brevlåndan från antikvariatet. Jag tittade spännt igenom boken. Den är ingående och precis vad jag ville ha. Blev så glad. Så tittar jag i registret och ser till min förvåning några loka platser jag känner till

Henning Skårin, Vissefjärdas lokala historiker och textförfattare, bland annat teater uppsättningar som än idag visas vid Midsommar i Vissefjärdas Kyrkstallar av teatergruppen. Han var nog känd för Enebokens författare.

Jag blir ännu mer förvånad när en av enarna är den som vi letat efter under en promenad i skogarna bortåt Slott som byn heter. Min sambo har minnen av den stora enen då en ledtråd fanns gömd i den när han var ung scout på 1970 talet. Jodå den fanns kvar även 2023
Enen i Slott
Lite inklämd vilket inte är så populärt om man är en. Hoppas någon ger den lite mer utrymme. En omskriven kändis minsann. I Enembken från juni 1990 ett fot där det står att det är ett litet eneträd ca 3,5 m högt. Vid vägen mot Karlmanstorpet vid Slott, Vissefjärda

Enen i Ubbemåla
1990 skriver författaren Gunnar Arnborg att den ser frisk och frodig ut, men skenet bedrar. Smyger man in på bakgsidan ser man att skogen står tät och därmed har den bakre delen av enen dött. Man hade 1990 stagat enen med vajrar som fästs vid granar i skogen runt omkring. Enen fridlystes 1966 men är idag borta. Nedblåst i en storm. Jag tar mig till platsen för att se om nåt finns kvar. En stubbe kanske. Men det jag hittar är höga granstubbar som monument av den märkvärdiga enen.

Alta Kitta på Skepeudde

Sist men inte minst berättas om en udde i sjön skepen i Vissefjärda socken. Och jag inser att jag varit där. Nu är det kalhugget och ungskog och sly äger udden i sjön och innesluter alla historier och hemligheter som där kan ha funnits. Då, första gången jag besökte udden såg vi resterna av ett torp. Näppeligen för slyn stod även då tät. Jag fick då veta att här på udden bodde en gång Alta Kitta. En kvinna som de flesta i trakten hört talas om då hon drev lönnkrog där i skogen.

Det var hon inte ensam om För Jödde i Moen och säkert många med honom gjorde detsamma. Det känns om man mellan orden kan läsa att Alta Kitta kunde mer än så. Som om hon ägde en klokskap som hon använde för att hjälpa dem som bad. I texten där i Eneboken står att dessa trakter längre tillbaks var i gränsbygderna till de stora ödermarkerna mot Blekinge. Svårtillgängligt och att kring stugans knut skogen stått tät även då.

”Det är som kvinnan ställt enar på vakt kring sitt hus” Där står också att enarna var som hennes andes träd men att den täta skogen kröp intill och liksom utmanade dem. Enar vill ha luft och ljus. Här vann skogen för inga enar syns idag till på Skepe udde. Vet du? Jag tror jag fann stubbarna efter dem som nämns i boken.
Kanske var hon ängslig för häxorna och gastarna? Kanske var det därför hon planterat dem där intill knuten?
Nu vet jag att man trodde att gastarna och häxorna kunde motas i grind med hjälp av enar. Ja till och med häxorna måste ju stanna där och räkna barren. Så hinner man in, stänga till alla fönster och dörrar och … blossa i spisen. Som skydd och för tryggheten, minsann.
Hm…
… Men vem var hon egentligen, den där Alta Kitta på Skepehorn i Moen?
Fortsättning följer.

och du…

om du uppskattar mitt berättande. Skriv en rad här nedan. Anonymt går bra. utelämna ”hemsida” fältet om du vill.

 

Information och berättelser hämtats bla. från:

böckerna:

Örtmedecin och växtmagi

Eneboken av Gunnar Arnborg

Skogarna och träden av  Carl-Herman Tillhagen

Folklivsarkivets nedteckningar. Lunds Universitet

Algutsbodas Hembygdsbok

Vissefjärda hembygdsbok I Dackebygd