Om Sagor och om Lindås egen tomte en snöig februari dag
Ibland är det som om de drar mig i jackärmen under mina promenader. Envisa och påträngande är de och ger sig inte förrän de slunkit ut i en eller annan form på papper. Som bild eller som en text. Berättade vill de i alla fall bli.
Som till exempel han som satt och blängde i trädet utanför kontoret den där vintern för några år sedan. Jag tog ett foto av honom som tur är, annars hade jag nog som man ofta gör- bara viftat bort det och han hade aldrig kommit ner på något papper. Fotot ser ni ser intill akvarellen här.
Det var den där vintern för några år sedan när snön kom först på senvintern, långt in i februari om jag inte minns fel. Det kom väldigt mycket snö under den veckan.
Änderna på isen vid dammen i Lindås såg ut som översnöade pingviner och jag minns att någon långväga besökare faktiskt trodde att det var just pingviner som levde där – i detta som han tyckte vackra, men åh så kalla, vita land långt uppe i norr. Dagarna fylldes av mer snöfall och nya långväga besökare och vi jobbade på.
Efter att dagarna gick och snön föll, fick jag en allt starkare känsla av att vara iakttagen där jag satt på mitt kontor. Så märkligt? Jag tittade ut, men inte ens damen med den gula hunden som brukade gå förbi syntes till. När jag senare gick för att äta lunch såg jag vad det var. I det gamla äppelträdet syntes nu som en liten figur – framtrollad av snöfallet. Det såg banne mig ut som det satt en liten tomte där i grenklykan! Liten, tjurig och faktiskt såg jag inte en glimt av något högdraget, spefullt där han satt och glodde på mig och liksom värmde händerna i sitt stora skägg. Under flera dagar syntes han där, sittande i grenklykan, tjurig, butter och gloendes tills han en dag försvann -han liksom snön som trollat fram honom.
–
Det är faktiskt ett minne som jag sugit på ett bra tag och först nu i dagarna målat. Man måste liksom invänta rätt tid för en del bilder. Man går och funderar och ”klurar” och så endag kommer de ner på pappret.
Andra figurer kommer till mig där jag sitter där under lampan med penseln i begrepp att måla men jag liksom inte riktigt vet vad det ska bli, då växer gubben och hans gula katt fram. De som tycker så mycket om varandra och sitter och myser tillsammans i stugvärmen kalla vinterkvällar.
Vid andra tillfällen i de djupa Småländska skogarna kring Vissefjärda. De promenaderna ni vet när man kan gå i ro och se sig om och fundera. Då kan John Bauers troll så tydligt tona fram. Man förstår precis varifrån han fått inspirationen, formerna och färgerna och idéerna. Det är precis som de gör sig synliga där framför en. Knotiga rötter och ogina stenar på hög, övervuxna med mossa och lav formar figurer och former.
Men det, gott folk, är kommande historier som väntar på att bli berättade i en eller annan form 😉
Text och bild: Åsa Halin
Vissefjärda, Småland