AltaKitta, och människorna i Moen

Jag försöker ju hitta henne i historien. Och aningen hemlighetsfull och gäckande är hon allt, gumman Alta-Kitta. Många har hört hennes namn här i trakten, men få kan berätta. Få är de historier som finns kvar kring hennes person.

Av en händelse gick vi en tur här för många år sedan. Då kände jag inte till historien. Inget om att detta var  Altakittas, Jöddes och Theas hemtrakter. Förmodligen kände de väl till stigarna, bäckarna och stenarna här i det man då ansåg som ödemarkerna . På 2000talet, ja det var vår när vi tog bilen för att gå en tur och vi hade sett ut en udde som gick ut i sjön Skepen, den såg lite spännande ut.

Här på skogen går vägar kors och tvärs

Vi hade erfarenhet. På kartan över andra delar av denna skog syns en vägar vi försökt promenera tidigare, i verkligheten växer tät sly och gamla vägarna är knappt att skönja. Som om inte skogen vill ha nåt besök längre. Som om den vill växa i lugn och ro, tänker jag. När vi tar oss ner till Skepe-udde slår mig tankten att-”hit, hittar jag aldrig tillbaks” . Kanske känslan av ödebygden liksom dröjt sig  kvar i självaste skogen. Men vi hittade och gick runt lite där på udden. Och när jag kom hem lade jag upp bilderna på sociala medier,

Jag fick ett svar…

”Är du på Altakittas udde, Åsa?”. Ja inte visste jag. Namnet Altakitta var bekant från hembygdsföreningens teateruppsättningar. Mer än så visste jag inte. Det är alltid spännande och roligt när man får historier knutna till platser. Skogen man går i är anonym men man skönjer och anar att här har man levt och verkat.

 

Eneboken

Så gick tiden och jag ville kolla upp det där med enarna i folktron. Ja, det  jag skrev om häromsistens, du kanske minns? Jag fann en bok på nätet. Den skrevs på 1990 talet och handlade om enar. ”Eneboken”. Och tänk!  där… fanns hon igen Altakitta. (Här kan du läsa mer om Enen i folktron Klicka här)

Jag tänkte att nu får jag allt kolla upp den här damen. Det ena ledde till det andra och en massa spännande har dykt upp i mitt sökande efter damen i fråga. Om platsen, om människorna och lite om henne själv.

Så här var det…

 

Det kallades Moen den där vildskogen ner mot Blekinge gränsen

Det berättades att det var Fåglasjöbönderna som ägde den där stora utmarken mellan Frostensmåla och sjön Skepen. Det enda som syntes här i vildskogen var de sk. ”komma stenarna” som lantmätarna satt ut som markeringar.  Och utan stängsel ansågs det knepigt att använda marken som bete. Här svedjade man inte heller vid denna tiden.

Det måste varit en säregen skog då i början av 1800talet. Man berättar att här stod på den tiden skogen tät med jätteträd, men man ansåg att de var av ”ringa värde”. Men den måste varit speciell även för dåtidens människor. Man minns den och tyckte den var värd att nämnas, den vilda Moen.

Sedan, Ja det var just 1850talet då en våldsam brand bröt ut och hela den vilda Moen brann ner fullständigt. Endast förkolnade stammar stod kvar.  Måste ha varit en bedrövlig syn. Man misstänkte att den var anlagd och man anade vem som haft ”trasan med i byket”. (Underbart uttryck, visst?)  Man kontaktade en klok gumma i Karlskrona som tog till sina ”remedejer”; ja, en skål med vatten. Däri såg hon minsann ”ilgärningsmannen”. Man förstod men vågade inte åtala på så vaga bevis.

Husbyggen och kolning

Fåglasjöbönderna kolade stammarna som var kvar eller använde dem till husbyggen. De forslades ner till Skepens is och flottade dem till Skepehorn för att sedan transportera dem med oxkärror till Fåglasjö. En ladugårdsbyggnad blev uppförd 1873 av timret från den förfärliga branden och, vet du, smidet i ladugården var från gamla Linnesfors järnbruk, minsann. Jag tänker att gamla ladugårdar också har en historia ibland att berätt. Återanvänt material som man ofta använde på den tiden. Ger man sig tid att titta kan man nog finna ett och annat.

Foto Åsa Halin, Skepeudde

Den ”Törre Sommarn”

I hembygdsboken ”I Dackebygd ” återberättar GA Hartman om ett samtal med en äldre man som minns. Idag pratar vi om 2018 som den torra sommaren . På den tiden sa man ”Törre Sommarn” om år 1868. Då regnade det inte en droppe från april till augusti berättade mannen. Han sa också att de som var ännu äldre sa att 1848 var allra värst. De fattigaste repade hasselknopp och syra som de blandade i maten. Men det var nog mest ”bukfylla” och gav ingen kraft, berättar han vidare. Den som hade råd for till Karlskrona och köpte småsill och i sjöarna fanns mycket fisk. Som braxen tex.

Innevånarna i Moen

Men i vilda Moen bodde folk. Man kanske hade en ko eller ett får men vanligast var de som var allra fattigaste och vanligt, fattigt folk som hankade sig fram. Här fanns de som var lite ”eljest” och andra som var mer ”ljusskygga”, berättas det. Ja, och de som  höll sig långt från länsman och rättskipning. .  Om helgkvällarna kom andra på besök till Moen. Drängarna och andra tog sig en tur hit innan det var dags att gå på dans i någon korsning eller till en ”leksktuga ” i någon by (ja, dåtidens Club/disco). Man ville ta sig ett järn eller flera, och här fanns utbudet.

Otto och Hildegard i Moen

Jag stöter på Otto i Moen i texterna. Han levde på ett avlägset liggande torpställe där i Moen tillsammans med sin Hildegard. Där i sin stuga fostrade de inte mindre än 5 barn i sin stuga. Om somrarna jobbade han med järnvägsarbeten runt om i Sverige. Tillsist kom han hem och stannade i Moen för gott. Hustrun och barnen jobbade med bärplockning och dagsverken mm.  Läste någonstans att det på 1800 talet var populärt och ”inne” med lingon från Småland. Många fick nog in en slant den vägen. Mer om Småländsk lingon historia vid ett annat tillfälle.

och så kolarna…

Kolarkojor fanns här också såg jag också i en annan nedteckning i Folklivsarkivet. Där stod också vad man kunde spisa i stugorna i Moen en gång. Mest potatis, bröd samt fläsk och sill. Potatisen stekte kolarna i askan på härden och sillen på glöden. Och fick de slut på brännvin ja då hade de nära till Jödde i Moen tex.

Lönnkrogarna

Jo han var lönnkrögare, han Jödde i Moen.  Han drev sin lönnkrog från sin jordkula /jordstuga  den där ”Törra sommarn” står det. Och hon Alta-Kittan på sin holme drev en annan. De sålde brännvin supvis, i stop eller i halvstopflaskor på 1850 talet.

Brännvin

Jo. det där med brännvin. Mycket kretsar kring det på den här tiden. Också en del av vår historia. Man var ju rätt benägen på brännvin. Alla drack och trots att husbehovsbränningen avskaffats på 1850 och länsman Malmström kommit och beslagtagit alla pannor i hela socknen så dracks det dagligen fortfarande av alla. Ung som gammal, kvinna som man . På något ställe läser jag att man på sina håll ställde fram en skål brännvin till barnen att doppa bröd i. När de föll omkull ja då lade man dem att sova. Inget konstigt med det. Det var svaret och medicinens för allt på den tiden. Man visste inte bättre helt enkelt tänker jag. Tog det slut i kaggen så köptes nytt.

Jag brukar tänka att nykterhetsrörelsen minsann hade sin vikt i vår historia, helt klart. Men det ska jag gräva i vid ett annat tillfälle.

Var var jag nu? Jo Alta Kitta

Hon var en annan av dessa lönnkrögare. Namnet var egentligen Cajsa Jonasdotter och enligt traditionen ska hon ha varit både hembrännerska och klok gumma. Umgicks med tvivelaktigt folk ska hon ha gjord, som den sägenomspunne Bläsemåla Tjuven (läste någonstans att han härjade i trakten på 1840 talet ) och botaren Kloka Tea från Gnetterud.

Alta Kitta sägs ha varit ett resligt och lite kärvt fruntimmer som ”visste var skåpet skulle stå”. Varken länsman eller präster krusade hon.  Hon försörjde sig på att tillverka och sälja brännvin. Att tillverka brännvin hade hon minsann lärt sig det av prästen i Vissefjärda, berättas det.   Ja, som mäskpiga hos honom lärde man sig ett och annat. När hon blev äldre övergick hon till att sälja sprit som köpts in på olika håll i stället. Kanske hade Länsman Malmström avlagt visit efter att husbehovsbränningen förbjudits. Han var en nitisk länsman, berättas det i tidningarna. Han beslagtog alla apparater i hela socknen. Själv ägde han ett större bränneri, nämligen Kyrkeby bränneri i Vissefjärda.

Kloka- Tea och AltaKitta

Teresia Svensdotter från Gnetteryd på andra sidan länsgränsen, i Blekinge. Ja, hon var mer känd som Kloka-Tea, och hon besökte  Alta Kitta mellan varven.  De var väl goda vänner och jag kan tänka mig att damerna ibland satt där på trappstenen och tittade ut över viken och klippan där mittemot.

Säkert färgades klippan, då som nu, röd av solens sista strålar om vår och  sommarkvällarna. Kanske de satt där och skrattade och kanske Kloka Tea berättade den tokiga historien om bonden från Gnetteryd.  Ja, han som sålde boskap i Karlskrona.

Har du hört den?

Sägnen om Gnetteryds stutar

Jo förstår du. I Gnetteryd finns två enorma flyttblock. De kallades bland annat för ”Gnetteryd stutar”. Så den lurige bonden berättade för de som var intresserade om två utmärkta stutar som fanns till salu i Gnetteryd. Flera intresserade köpare fick han. Och han sa att de präktiga stutarna fick man allt hämta själv, på plats.  Köparen blev nog förvånad och rätt förbaskad, anar jag, när han insett att stutarna i Gnetteryd, de var enorma men också gjorda av sten de, minsann.

Kloka- Tea kanske lärde Alta-Kitta ett och annat om bot. För Alta-Kitta finns också nämnd som något av en trollkärring, klok gumma eller botare om man så vill.

Altakittas besök i Fåglasjö

I Fåglasjö finns de de som fått berättat om tiden när Altakittan besökte byn. Jo, hon hade en plats att sova på där på vinden i huset. En man som var pojk´på 1930 talet minns en kvinna som vandrade runt i byden och kallades Alta-Kitta. Barnen i byn tyckte det var spännande med den säregna kvinnan.

Vid ett tillfälle bad hon pojkens föräldrar att förvara en kista på övervåningen. Hon betonade strängeligen att det var förbjudet att glänta på locket till kistan. Det skulle medföra stor olycka! … och så gick hon. En så spännande utmaning gick inte att undvika trots ”förbannelsen”. Pojkarna var tvungna att kika efter vad där fanns i kistan.

Säregna ljud från övervåningen

Där låg lite paltor, fågelfjädrar, benknotor och ”tocket” som man anade användes vid besvärjelser. Olyckan som Alta-Kittat hotat med tog inte pojkarna på allvar som tur var. Men det sägs att det i huset än idag hörs säregna och märkliga ljud än idag. Då säger man att det är Alta-Kitta som ger sig till känna.

Ja kanske hon levde resten av sitt liv där på udden i Skepen, sas det. Kanske det var svårt att försörja sig där i stugan som gammal, kanske hon tog turer runt byarna i samband med sina inköp. Kanske hon var en botare man vände sig till i brist på annan sjukvård och ibland kanske hon fick besöka de som behövde hennes omvårdnad.

Ja så levde hon sina dagar där på Skepeudde. Enarna hennes… Ja de sägs ha stått där högresta invid knutarna. Det verkar ha varit inspirerande och givit platsen en mystik. Som om de såg efter henne där i stugan. Ja i texten om enen som jag skrivit om härom veckan så ser vi att enen är skogssnuvans träd, Läs mer här.

Kanske hon var ängslig för gastar och häxor och för den skull höll sig med enar för att förhindra deras framfart. Kanske hon använde dem när hon kurerade folk och fä?

Har Du hört talas om Alta- Kitta?

Berätta för mig. Kontakta mig på 0706271401. Jag vill gärna veta mer om denna kvinna som många känner till men där det finns få nedteckningar kring. Ja även om andra människor och deras liv i Moen såklart.

Om du uppskattar mitt berättande?

Skriv en rad här nedan. Anonymt går bra. Du behöver inte skriva på fältet för  ”webbsida”. Det är alltid roligt med återkoppling för en berättare som mig.

Hälsningar

Åsa Halin

Konstnär och Berättare

Vissefjärda, Småland

 

Foto: Åsa Halin, Bilderna tagna från olika platser runt Vissefjärda.

Källor och ett Tack

Texter och muntliga berättelser, Rolf och Pia Lindahl i Fåglasjö, Niclas Mårtensson i Fåglasjö, Siv Johansson från Vissefjärda Hembygdsförening, Olika nedteckningar i Folklivsarkivet på Lunds Univeristet, Hembygdsboken ”I Dackebygd”